Jennyns Öden och Äventyr

här kaxar jag till mig ett tag och så boom; faller man ner från sin höga häst.

bokstavligen - jag ramlade av tanya idag, för första gången på 15 månader av hoppande och kastande hit och dit i tid och otid trillar jag av en helt vanlig måndag när hon inte ens var på så där vansinnigt humör som bara hon kan...
som tur var landade jag mjukt i snön utan att slå mig speciellt hårt och vad som verkligen var tur att hon inte sprang hela vägen hem med sitt skadeben, utan stannade och glodde på mig där jag låg i snön som om hon inte trodde sina ögon.

tur det.

annars är jag misstänkt glad.
med tanke på hur illa allting egentligen är, men det är som om det inte bekommer mig.

man kunde ju tro att jag knarkade...

fortfarande ingen ångest över min sanslösa uppenbarelse
men efter en del funderande undrar jag inte om det finns åtminstonde tre andra som verkligen borde tänka över sitt osolidariska beteende... men det är inte min huvudvärk.

för övrigt är jag mest förbannad på att jag föddes så omusikalisk
eftersom det hade varit ganska fränt att kunna spela på gehör. eller att ens kunna spela alls. vilket instrument är det inte många som vet, men jag kan säga så mycket som att det verkligen inte är gitarr...

nu har jag börjat bli normal igen efter gårdagen, mår fortfarande lite illa men har fått i mig lite mat i alla fall.

har lagt upp mina stackars blåslagna fötter ( priset man får betala för att vara den grymmaste innebandymålvakten jag känner ) på bordet och funderar lite.
att saker och ting skulle utvecklas åt det här hållet trodde jag verkligen inte, inte för en sekund.

endera så glider jag fortrfarande omkring på en tillfälig uppsving, eller så håller allt på att bli bra igen. sakta men säkert... det är i alla fall länge sen det var skit. vågar man hoppas på att skiten går över nu snart?  
allt som har hänt har i alla fall lärt mig en hel del om mig själv; har verkligen fått tänka över mina val och tänka om angående en hel massa grejer. bland annat har jag börjat tvivla på mitt val av utbildning....
den person som har utkristalliserats ur allt det här är faktiskt någon som jag är ganska nöjd och tycker bättre om än på väldigt länge.

dessutom är det i sånna här lägen som man inser vilka som är ens verkliga vänner; sålla bort skiten och behålla dom som är något att ha... och det finns verkligen riktiga raringar i min närhet.

det har jag och malin ägnat oss åt idag
vi vart helt underbart sanslöst skitfulla och gjorde en hel radda roliga grejer igår.
och en hel radda grejer som en normal människa mest troligen skulle utveckla rejäl ångest över...

men jag orkar fan inte hålla på med sånt.
shit happens, speciellt när jag är i farten tydligen - jag borde kanske inte få gå ut utan övervakare
det är bara att nyktra till och börja om

en vacker dag kanske jag skärper mig
men inte än.

så sa jag till mig själv idag.
vad i helvete har jag på lärarutbildningen att göra?
det finns ungefär tre tusen skäl till att det är fel och kanske tre till att det är rätt....

tricky, så dags att börja tveka nu....

attberopå tidigare inlägg om mina tekniska tillkortakommanden måste det verkligen anses vara en enorm bedrift att jag på mitt bord har 22 uppsättningar av de mänskliga rättigheterna,  dubbelsidigt kopierade och häftade. har kopierat alldeles själv!
att jag ens fick vara där inne utan barnvakt...
så jävla stolt.

det blir alltid helt underbart snurrigt när jag malin och emil är i farten.
vi borde ha lärt oss och sluta bli förvånade, men icke... vi upphör aldrig att förvånas!

när trädkramaren i princip kastar sig ur bilen i farten på vallaleden trodde vi att höjdpunkten var uppnådd; men det var inte ens nära. ballongstölden och pulkbacken med malins trasiga klack byggde upp spänningen ytterligare; för att det hela ska urarta på en helt vansinnig skum fest, där till och med arrangören inte kunde komma därifrån fort nog. 

så la min bil av på vägen hem idag.
först lät den konstigare och konstigare för att tillslut stanna.
tur att man är kapabel... efter en hel del slit för att få upp huven lyckades jag styra upp problemet. vilket det nu var...
nära att nån hade fått bärga mig ett tag där.

vilken monumental jävla besvikelse att vakna upp till en snöstorm när man äntligen har börjat se ljuset i tunneln... speciellt med tanke på att det ska åkas en massa bil idag. jävla helvete.
men jag är på väg hem i alla fall.

ytterligare en episod från mammans kök.
inte alls lika dramatisk som den förra, inte så jävla rolig heller.

mitt penicillin får inte tas tillsammans med mat, så nu sitter jag här och svälter nästan ihjäl i ett kök som är fullt av mat. känns lite fjantigt.

dessutom väntar jag på att det ska bli vår nån gång.
vilken tid det tar...

eftersom jag är i princip så oteknisk som en människa kan vara utan att få det klassat som ett handikapp har mitt teknikintresse alltid varit att betrakta som svalt - och ganska problematiskt

läste i mitt horoskop, det är flera år sen det här, att det fanns en teknisk sammansvärjning mot mig. alla tenkiska prylar har med andra ord bildat en komplott gentemot mig.
det, kombinerat med min totala avsaknad av fattningsförmåga - ibland är jag helt otroligt dum - kan leda till vissa problem.
som idag, när jag är hos mamma och hälsar på. dom jobbar så jag och katten blev lämnade ensamma hemma med apparaten.
apparaten i fråga är typ en sodastreamer fast inte riktigt. självklart ska jag ge mig på den här, för att bara dricka vanligt vatten ur kranen, något jag faktiskt kan hantera, är varken särskilt spännande eller lika gott.
en liten stund senare är jag dyngsur, liksom stödde delen av köket.
man kunde tro att nåt exploderade därinne, men det var bara jenny och ytterligare ett bevis på att jag borde hålla mig borta från tekniska prylar, eftersom jag totalt saknar erforderlig fattningsförmåga.
normalbegåvade schimpanser kan säkerligen hantera apparatfanskapet, men inte jag.

kommer jag nånsin att bli frisk igen?
det är fan tveksamt det, så som det ser ut nu.
piggaste dagen hittills, eftersom pencillinet äntligen har börjat verka på bihålorna också, det satt långt inne innan det hände.... trots det sitter jag här och är så trött att jag nästan är död. hjärnverksamheten ligger farligt nära noll nu tror jag. bättre innan, har till och med pluggat riktigt bra en sväng, trots att jag har nån jävla synrubbning.
eller om det är en hjärnrubbning.
vad det än är så har det förstört min syn. det känns inte som om ögonen passar i skallen riktigt. och synfältet är ungefär som att kolla på en liten tv som visar en för stor bild.  lyckat!

då är det bara att dra av sig ett par lager kläder (glider för tillfället omkring i en hellyhansentröja som förmodligen är äldre än mig) och titta på min fina nya bh som jag har fått i present av mig själv.
den är så jävla fin att jag ler. men så var den jävla dyr också. lätt värt det.

duserju. jag svamlar.
det här är inte bra.