Jennyns Öden och Äventyr

 

I lördags fyllde min lilla Lillstrumpa ett helt år. 

Ett helt år sedan Tanja såg ut som en boll och jag sov i stallet i säkert en veckas tid... Det går fort!

 

Själva bemärkelsedagen firades med en regnskur i hagen, inte så fancy.

 

Har inte tillgång till så mycket bilder här, men Sofi har lovat att hjälpa mig att ta nya snart :)

Lägger upp några gamla så länge!

 

Vi är hemma i Timrå, jag och Jack. Hänger med mostern som äntligen är hemma från Plattlandet, med hans mormor och Hasse. Idag har vi även träffat morfadern en sväng. 

 

Det är väldans skönt att vara hemma.

Inledde den här dagen med ett dopp i den lilla poolen, det var en så kallad smakstart på dagen! Sedan har vi varit ute på lite shopping och sen middag på Storberget, vi var många kockar men gott blev det!

 

Inte en enda bild har jag tagit heller... Tråkigt.

 

Igår var det tjejkväll på travet, efter samling  och lite vin hos mig fick vi skjuts till stan av en tålmodig man. 

Sjukt kul att se stalltjejerna uppklädda och civila, annars är det ju mest stallkläder, hö i håret och sådär. Väldans trevligt, och bra arrangerat! Vita dukar, god mat, väldigt bra service och så lite underhållning och grejer!

 

Med lite vin i magen hade vi hur kul som helst! Dock uteblev storvinsten. Jag vann den lilla pengahögen På en häst som hette Charlie, spelade mest på hästar med roliga namn, den taktiken funkar ju inte sämre än någon annan om man frågar mig! 

 

Självklart avslutade vi kvällen med att stanna till hos Linas hästar, blötte ner skorna och trampade i brännässlor utanför hagen innan vi kunde åka hem. mycket bra med ett arrangemang som började tidigt, då hann vi med en helkväll, lite nattamat på donken och åka över Näverede för att kolla till hästarna och vara hemma till ett! 

 

Skriver från mobilen och den slutade visst kommunicera med blogg.se (skräll).

 

Nåväl. "Det är hit man kommer när man kommer hem" fångar en helt annan del av den svenska folksjälen på ett lite annat sätt. Som med ett litet romantiskt skimmer. Återigen kanske dom som bränner bilar i Husby inte känner igen sig, men ärligt - är det någon som sjunger våran nuvarande nationalsång och faktiskt minns några fornstora dar..? Eh, nej.

Funderade över det förra inlägget när jag borstade tänderna och kom ju på att det redan finns ett antal låtar som skulle kunna ta över som nationalsång!

Petra Medes nummer från Eurovision är ju som klippt och skuren. Jonas Gardell har annars en som heter "i mellanmjölkens land", den kunde absolut vara en kandidat...
Annars tycker jag att Eskeufeurat har några också, "Bonden och björn" fångar delar av den svenska folksjälen, men med tanke på alla rovdjurskramare vi har så går den kanske inte hem överallt, speciellt inte med tanke på vad som händer med den arma björnen... Då är nog "Det är hit man kommer när man kommer hem" ett bättre alternativ. Där har vi något. Förvisso kanske inte för asfaltsbarnen,

Idag har vi firat nationaldagen litegrann.

Hörde på radion i morse att det svenskarna gör den här dagen är sådant man inte hunnit med; klipper gräset, åker till återvinningen, fixar med veden... Vilket firande. Så typiskt svenskt. Toppa det med en sillbit så är det komplett! Inte som norrmännen direkt.

 

Nåväl. Vi har gått en promenad, Charlie följde med. Kikade på en liten hundvalp (tror att jag måste ha en..) och åkte via Brynjegård till Mårdsjön där det bjöds på fika och så kom det två motorcyklister med en flagga. Värsta hypen. Och vänta på dem fick vi göra, länge. Nog för att det var trevligt - men vad sjutton..! Det hade ju jag kunnat fixa på ett litet kick! (Om jag bara haft en flagga. Och en motorcykel..) Hur som så var det trevligt. Och så stämde delar av byns blandade manskör upp i nationalsången. Det var fint.

 

Hörde också någon som klagade på nationalsången. Också det på radion, eller om jag läste det. Så var det nog. Hur som så var den förlegad och otäck och hyllade vår historia som stormakt, med alla krig och allt förtryck som det innebar. Jo. Det var nog inte så roligt att vara Finland på den tiden. Eller Norge. Men det var så det var.

 

I traditionell svensk anda borde vi väl byta nationalsång. Kan ingen tota ihop nåt om falukorv, köttbullar och mellanmjölk..? Släng in ABBA, ett par dalahästar och framför alltihopa på ett mjäkigt sätt. Sopa undan vår historia bara. Nu menar jag inte att hylla stormaktstiden, Sverige var nog inte så gulligt på den tiden.

 

Men det är trots allt vår historia, det som hände då (och före. och efter) är vad som lett oss fram till det Sverige vi lever i idag. Där man kan komma undan med att dänga sin fru (bara det inte syns) men faaan om man missar att namna barnens kläder på dagis! Det är okej att köra i fyllan och tjuvjaga lite till mans (bara ingen kommer på en) men gud nåde den som tränger sig i en kö. Då blir man förbannad och skriver en insändare! Och nu pratar vi gravt generaliserat. (Ja, jag såg Özz Nüjens "Dålig stämning" på tv igår. Han har en jävla massa poänger den mannen.)  Hur som så är det ett intressant samhälle vi lever i. Det har sina fördelar. Och nackdelar och det gick nog inte helt rumsrent till på Gustav Vasas dagar.

 

Vad jag vill säga är att jag tycker nog att nationalsången är rätt fin ändå.

 

...och jag längtar efter att han ska vakna. Är less på att vara helt ensam, kunde ändå inte komma till någon form av ro själv och ja... Har slut på liv i Candy Crush. Känner inte för att gå ut bland allt pollen och hiva ved eller städa. Eller tvätta, eller något av alla tråkiga saker som alltid ligger och lurar när man försöker låtsas att man inte har något att göra. Har man två hästar, ett barn och ett hus, två katter och en hund så har man alltid nåt att göra!

 

Är för övrigt sugen på att åka till stallet en annan tid än vanligt idag. Genast måste jag höra med tre olika personer om det går ihop ändå. Livet känns så spontant och spännande nowadays!

 

Men bara ibland. Idag känns inte som någon toppnotering direkt.

Är så sjukt trött, Jack mår inte riktigt bra (förkyld? tänder? bara en dålig dag?) och jag verkar vara lite förkyld också, eller så är det pollenallergin. Vi är helt enkelt ur form. Håret står på ända och mjukisbyxorna är min uniform.

 

Har massor att fixa inför dressyrtävlingen, har jobbat hela dagen på att få klart propositionerna och kan glatt meddela att de nu är inskickade för granskning :)

Var ett par saker jag behövde stämma av, och nu är det klart!

 

Blir i alla fall lite väl mycket tid vid datorn (som jag ökar på genom att hänga här) men till mitt försvar ska sägas att lille Jack för tillfället är väldigt nöjd, ligger i sin lilla lekhage (aka hundbädden) med sin favoritskallra och piper glatt. Eller sitter med vid bordet, utrustad med sin fina bok han fått av morfarn. Titeln lyder "Kultbilar" men jag tror dessvärre att han inte är så imponerad av dem, utan mer av alla fina färger.

 

Ska jag vara helt ärlig så längtar jag tills han ska sova, för då tänker jag också göra det!

En riktigt tråkig mamma helt enkelt, men det väger jag upp en annan dag, när vi båda är piggare.

 

Man måste faktiskt inte vara på topp hela tiden.

 

Vi piggar upp det hela lite med en bild från förra veckan, när Jack höll koll på hästarna. Eller om det möjligen var tvärt om...

 

Läser massa hästbloggar och längtar massor efter att rida själv.

Jag vill få oss i form igen, träna och tävla.

 

Det känns dock väldigt avlägset, dels för att jag inte har råd och dels för att jag blivit en ännu större fegis under det här året. Inte så konstigt kanske, men likväl retsamt och något jag måste jobba på att komma över.

 

Så gammal är den här lilla killen, just idag!

 

 

Han börjar så smått gå med på att äta lite mat, älskar gröt och hivar glatt i sig en stor portion morron och kväll. Jobbar på det där med att krypa, kommer mest bakåt men kan kräla runt runt också, det är själva framåtdrivandet som saknas! Och så är han hur glad som helst. Hela tiden. (Om han inte är hungrig. Då blir det kaos.) Snart 9 kilo tung och jag gissar på att han är runt 70 cm lång. Min stora kärlek här i världen.

 

 

Fick inte till några bra bilder på dem idag. De höll till långt borta från grinden, bakom staketstolpar eller sprang så att de blev suddiga... Får ge mig på det fler gånger! Här är i alla fall några;

 

 

 

Idag var det äntligen dags, hästarna fick flytta ner till sommarhagarna på andra sidan vägen!

Datte går med Cocos och Tindur i en hage med mindre gräs och Calibra har fått en ny kompis.

 

Vi har fått låna en ettåring från en bekant till Ingrid, ett litet sto vid namn Clarinette.

Så den här dagen har bestått i bara en massa häst, först betessläpp i morse, på eftermiddagen åkte vi en hel liga till Bispgården och hämtade henne - det blev många mil och många timmar innan vi var hemma igen och rätt svettiga hann vi bli innan de små vildskinnen var i sin nya hage. Mest på min huligan, såklart.  

 

När vi släppte ihop dem var hon mest bekymrad över vart hennes gamla kompisar tagit vägen, men innan jag åkte hem gick de bredvid varandra och betade - innan sommaren är över lär de vara ett riktigt radarpar, de där småtjejerna. Perfekt att få gå med en i samma ålder! De ska få Rigo i sin hage också, men inte riktigt än.

 

 

Eftersom det var molnigt när jag slog upp mina blå första gången i morse bestämde jag mig för att idag är dagen.

Dagen när det är dags att ta tag i allt på hemmafronten som jag (och ingen annan heller) tagit sig samman och gjort när det varit så härligt väder. Bearbeta tvättberget, städa badrummen, dammsuga.... Det finns hur mycket som helst att göra och ju mer jag gör, ju mer hittar jag att ta reda på.

 

Fick en nästan ohejdbar impuls att städa badrumsskåpet, men med tanke på hur det ser ut i resten av huset vore det att sila mygg och svälja kameler.

 

Men - nu skolkar jag från det hela, "vilar" mig vid datorn en stund och nu kom jag av mig ordentligt. På´t igen!

 Varenda eftermiddag tänker jag att "Ikväll minsann, då ska jag lägga mig i tid..!" . och varje morron, när en liten illbatting vaknar och är på solskenshumör, vill peta ut mina ögon, dra av mitt hår, ha en ny blöja och serveras sin frukostgröt. Helst allt på en gång. Då tänker jag lovar jag mig själv att lägga mig i tid på kvällen.

 

...och sen går dagen. Snabbt. Åker till stallet efter att lille vännen har somnat och kanske efter att Lillen gått med hunden så redan där är det sent. Och sen finns det alltid en massa saker att göra där, någon häst som behöver kelas med lite extra och en massa trevligt folk att surra bort en timme eller två med. Så kommer jag hem, ska leta efter någon katt, kanske kvällsfika lite, pilla lite med datorn och lite annat smått och gott. Stå vid spjälsängen och le fånigt för att han är så söt när han sover, läsa alldeles för mycket bra böcker och sen.. Någon gång efter det kan jag somna. För att börja nästa dag med att lova samma sak igen.

 

Hur man än vänder och vrider på det så har jag alltid varit en nattuggla (utom under graviditeten..) och så verkar det alltid förbli. Det är inte alltid av godo att ha sin mest produktiva tid efter klockan 21 på kvällen!

 

Nåväl.

 

Igår avmaskade vi alla hästarna i stallet, eller nästan i alla fall. Passar perfekt, då kan vi släppa ner dem i sommarhagarna på söndag. Jävlar i min själ vilket kaos det kommer att bli - Datte och Calibra ska gå i olika hagar i sommar, så båda kommer att få göra nya bekantskaper. Eller nygamla för Dattes del. Det kommer säkert att bli en del gråt och tandagnisslan över det, men det blir nog bra tillslut. Dattemannen kan helt enkelt inte gå på så mycket gräs som Lillstrumpa ska få göra - han är ju bra nog så rund redan nu! Och kanske, kanske händer det något spännande också. Låter det vara oskrivet tills vi vet säkert.

 

Avslutade den här kvällen med att spreja mina hästar med flugmedel. Det är minst sagt en sport att göra det på Datte. Min snälla, kloka, välutbildade och lugna gamla häst blir som en tiger. Han hatar att bli sprejad på. Djupt och innerligt. Det går liksom inte att göra inne i stallet, han riskerar att riva hela bygget så det är bara att ta ut honom, hålla i ordentligt och satsa järnet. Man har aldrig en tråkig dag med honom... Undrar just varför han beter sig så. Han är inte ett dugg rädd för flaskan, och sprutar man i svansen så gör han inte en min så det är inte grejen eller ljudet, utan just när de små dropparna landar på hans skinn som han blir galen. Mycket märkligt..

 

Såhär ser spåren ut efter en session med Datte och flugsprejen. Man kunde ju tro att någon slagits med en björn eller nåt.

 

Utanförskap, segregering, arbetslöshet, obefintlig samhällsservice, låg utbildningsnivå... Det är inte bara i Husby. Det skulle lika väl kunna vara en beskrivning av vilken småstad som helst i Norrlands inland.

 

Inte fan gör regeringen några stora åtbörder för vår skull heller. För att inte tala om rovdjurspolitiken, nog finns det fog för folk även i glesbygd att bli förbannade. Men inte fan bränner vi bilar för det. Vi försöker stötta dem omkring oss, inte riva ner och bränna upp det de åstadkommit.

 

Det där med att kasta sten på polisen går ju förvisso inte att genomföra, för det finns ju inga här. Och brandkåren är frivilliga deltidare, inte fan kastar man sten på grannen eller barnens lärare liksom.

 

Upploppen är inget annat än ett uttryck för djup och innerlig okunskap, och totalt obefintlig respekt för det samhälle man lever i. En stor del av finessen med demokrati är att man får rösta. På vilka man vill. Är man inte nöjd reder man ut det vid nästa val, inte genom att elda upp bilen för någon som säkert är lika arg och besviken som du själv. Ett förslag från min sida kan vara att rösta på ett parti som faktiskt bryr sig om människor. En annan finess är att polisen har monopol på att få bruka våld. Hela skiten bygger liksom på några i grunden ganska enkla principer. Det borde inte vara så svårt att förstå..?

 

Hur kan man tro att det ska bli bättre av att löpa amok som folk gör runt om just nu..? Det kommer inte att finnas mer pengar över till att göra saker och ting bättre, de slantar som finns kommer att gå åt till att laga. Bygga upp det som redan fanns och fungerade, utrymmet för förbättringar blev om möjligt ännu mindre.

 

Dessutom ger jag mig fan på att dom kommer att bli förbannade på försäkringsbolagen när de höjer premierna på bilförsäkringar i vissa områden.

 

Nä. Jag blir alldeles för förbannad när jag tänker på allt elände, och på hur dumma folk är. Det inbegriper även politiker, de som röstar på dem och en hel del annat löst folk utöver de som skenar omkring med adrenalin upp över öronen och gatsten i händerna.

 

Jag blir faktiskt jättearg. Men jag kommer inte att bränna några bilar för det.

 

 

 

 

Nästan bra precis ett år sedan sist, men i förrgår var jag äntligen tillbaka på min röda springares (?) rygg!

Det var då på tiden.

 

Idag verkar vara en undrens dag. Jack inledde med att vakna liite för tidigt för mig som var uppe till framemot fyra. Lyfte över honom till mig och istället för att försöka peta ut mina ögon och riva av mig håret (som annars brukar vara morgonrutinen) kröp han ihop bredvid mig och sov ett tag till. Underbart, för det finns faktiskt ingenting bättre i den här världen än att hålla honom och snusa i hans fjuniga lilla hår.

 

Sedan upptäckte jag att försäkringskassan varit blixtrande snabba att betala ut pengar till mig - anmälda ändrad inkomst förra veckan (som gällde från typ ett år bakåt i tiden...) och idag (döm om min förvåning!) kom den retroaktiva utbetalningen av mellanskillnaden. Hade räknat med att det skulle ta ett par månader, om det skulle komma något alls. Plötsligt händer det!

 

Prickade givetvis in värsta regnskuren när jag linkade ner till macken med mina skavsår, köpte ny snus och haltade hem igen, hur skulle det annars se ut? Jack hade dock vänligheten att somna direkt (brukar kunna vara en kamp) och fortsätta sova tills vi kommit hem och jag hann till och med duscha innan han vaknade, och det utan att vara arg. Han bara pillade lite på sina grejer i vagnen och var nöjd med läget.

 

Kan man se det som kompensation för gårdagen? Karma? Borde jag köpa en lott?

Oavsett så tänker jag njuta av medgången så länge den varar.

 

Spännande liv jag lever för övrigt. Har svårt att bestämma mig för vad som varit dagens höjdpunkt so far - nyponsoppan till lunch eller skavsårspromenaden i regnet.

 

 

Lycka är att ha en egen "pool"

 

Jag är så glad att den här dagen äntligen är över.

 

Har suttit hemma med en inte alltför nöjd bebis hela dagen, alldeles ensam och haft så jävla tråkigt.

(Det är faktiskt okej att tycka så. Jag älskar inte mitt barn mindre för det.)

Gick en promenad, och prickade in värsta delen av regnandet och drog på mig nya skavsår. Det var dagens underhållning det.

 

Jack kan inte krypa än och det gör honom heligt förbannad, så att hålla honom på gott humör är en utmaning i sig, att sedan byta blöja, få i honom mat och sånna saker är rena brottningsmatcher för han är ständigt påväg åt något annat håll... Det sa det inget om på föräldrautbildningen. Vi pratade mest jämställdhet och fick göra associationer till olika begrepp, som ansvar och föräldraskap och så vidare. Det i all ära, men jag har lite nytta av mina tankar om jämställdhet när Lillen är på jobbet och bebisen för femtielfte gången vänder sig på skötbordet och sliter ner allt han kommer åt. Hade haft mer nytta av att träna brottning under graviditeten!

 

Stallet brukar alltid vara en fristad, efter ett par timmar där är jag som en ny människa igen - men inte idag, såklart.

Nej, för idag fick min lilla häst ett bryt och det tog 45 minuter att fånga henne i hagen. Och ett halvkilo godis innan jag ens kom i närheten med grimman. Halleluja vad roligt det är med hästar... Känner mig inte ett dugg som ny, snarare som tio år äldre och frågan är om jag inte fick gråa hår direkt. Risken är så stor att jag inte ens vill kolla mig i spegeln.

 

Jag skulle behöva semester. Känner mig som en urvriden disktrasa, och det är bara måndag. Risken finns att det blir en lång vecka det här. Och regna tänker det visst också göra. Jävla elände.

 

De är i alla fall det käraste jag har, skitungarna. Och imorron är en ny dag, med nya utmaningar och nya begränsningar.

 

Glaset är så att säga halvtomt.

 

Dagens behållning - Calibra var ensam ute i säkert en halvtimme och blev inte hysterisk när Datte gick ifrån henne. Det bådar gott inför att jag ska kunna börja rida igen, i vad som känns som en oändligt avlägsen framtid...

 

 

Alltså... Är det bara jag som tycker att det här är konstigt?

 

Folk är så himla noga med sina hästar, det är ludd på träns, grimmor och förbyglar och täcken och lindor åt alla håll och kanter för att de inte ska bli stela, frysa, göra sig illa eller få skav - de får ju knappt gå ut i hagen ibland. Helt klart till överdrift i många fall. (Såklart ska man vara rädd om sin häst och ha utrustning som passar, det är inte det jag menar..) Men - när det kommer till schabrak verkar passformen inte ha någon som helst betydelse!

 

Det är många gånger man ser (riktigt jävla snygga) schabrak, ofta med flera passpoaler, som är för korta - så att den hårda kanten hamnar ända inne under sadeln. Och så sätter man sig på den. Det kan väl aldrig vara bra för ryggen..?